Den 2:a april 2012 skulle vi på ett vanligt rutinultraljud för att se så Liam växt som han skulle då han var lite underviktig, men läkaren sa att det inte var någon fara. Jag var då i v.30+4 . Innan vi skulle gå in satt jag och Harez på fiket och pratade om att vi var lite oroliga och nervösa eftersom jag inte hade känt Liam sparka i magen på ca.5 dagar. Jag tänkte inte på det så mycket dagarna innan detta då man själv kan tänka " jo men jag har känt en liten spark" eller jo men visst kände jag honom idag " Eftersom detta var min första graviditet så visste jag ju inte så mycket och trodde det var vanligt med "trötta barn" i magen då de växer så mycket och fort från dessa veckor. När vi väl satt och väntade i väntrummet på specialistmödravården fick jag tanken " Men gud, tänkt om det har hänt något. När det äntligen var våran tur att få komma in så satt vi oss ner och prata först och då berättade jag för min läkare att jag inte känt fosterrörelser på ca.5 dagar och att vi var oroliga. Till svar fick jag " - oj då, ja det gör mig också lite orolig." När jag la mig på britsen för att göra ultraljud så jag direkt, INGA RÖRELSER, INGET HJÄRTA SLOG ! Jag började gråta på en gång och Harez kramade mig sen gick han ut en kort stund i det lilla rummet vi satt i först, där vi pratade. Mamma gick efter Harez för att hämta honom. Läkaren klappade mig på axeln och sa "-jag måste bara ta en närmre titt, håll dig lugn jag ska titta igen " Efter en stund med letandet så sa han " -  Jag beklagar verkligen, jag fattar inte vad som har hänt, att det skulle bli såhär". När Harez och min mamma kommer in igen så kommer Harez fram, gråtandes och ger mig världens största kram. Det enda jag sa var "- Han är död, han är död ! ". Mamma stod gråtandes och sa "- jag önskar att det hände mig istället och att jag skulle gå igenom det så du skulle slippa det här " Min mamma menade att hon önskade att hon kunde ta all smärta och sorg igen, eftersom hon också förlorat en son förut, så jag skulle slippa känna hur det käns att förlora ett barn. Medans jag låg där gråtandes och Harez och mamma gråtandes vid min sida så sa läkaren " - Jag är tvungen att ta en titt igen för att försöka räkna ut Liams vikt och hur mycket fostervatten det det fanns. Sen så fick jag frågan om jag ville ta forstervattensprov för att skicka iväg det och kolla om han hade någon kromosomavvikelse, men jag tackade nej! 

Under hela graviditeten så tjatade jag om kejsarsnitt men fick det knappt beviljat tills den senaste gången vi träffades, då sa han "- Okej, du får det OM du inte skulle klara av en vanlig förlossning". Han menade att jag iallafall skulle försöka genomgå en vaginal förlossningn och skulle det bli extremt jobbigt, då kunde jag få kejsarsnitt. 

Jag ville ABSOLUT INTE föda fram honom och frågade om jag inte kunde få kejsarsnitt iallafall men det fick jag inte. Då kom läkaren med ett förslag om att de kunde söva ner mig när det var nära och jag hade öppnat mig mycket, då skulle de hjälpa till att dra ut honom. Men så blev det inte heller.....

Jag fick välja om jag ville åka hem och komma tillbaka morgonen därpå eller om jag ville stanna på direkten och få ett rum. Så jag valde att stanna ( fast vi åkte hem en sväng och hämtade lite kläder och sånt) Vi kunde knappt sova , tankarna snurrade i huvudet, VARFÖR hände det här och varför just OSS ? 

 

Morgonen därpå blev jag igångsatt kl.10:30 av ett preparat (medicin) som heter cytotec. Jag svarade bra på den och en tydlig mensvärk kom och gick nästan direkt efter jag fick tabletterna. Jag fick dessa 2 tabletter ( vaginalt ) var 3:e timma. Jag fick allt kraftigare värkar och ingenting hjälpte. Jag ville inte sitta, inte gå och inte ligga ner. 

Jag och Harez ställde oss i en varm dusch och han stod där och masserade min rygg och mage i 1½ timma. Jag fick morfin mot värkarna och mådde illa på det, så jag kräktes och fick inte behålla någonting. Barnmorskor kom för att undersöka mig om hur öppen jag var , hela tiden var det 1½ cm... Tankarna kom och jag trodde detta skulle hålla på flera dagar. När jag tillslut hade jätteont så blev jag flyttad till ett förlossningsrum och där fick jag först testa lustgas som var " avslappnande", men efter en stund bestämde jag mig för att jag ville ha ryggbedövning. Det sved i början av själva lokalbedövningen, sen gick det bättre. Bedövningen hjälpte på en gång och värkarna och smärtan i magen försvann direkt. Jag tror klockan var runt 21:40 då en barnmorska kom in och skulle kolla om jag öppnat mig mera, men det var samma, 1½ cm. Då bestämde hon sig för att ta hål på hinnorna, men inget vatten kom, bara den så kallade "slemproppen". Mamma och min mormor var också med men just då var de ute och rökte. När de kom tillbaka så sa jag att inget vatten kommit trots att de tagit hål på hinnorna. Mamma blev förvånad och frågade om inte barnmorskan sa något, men jag svarade bara " vet inte"..

När klockan var runt 22:10, kanske lite mera så säger jag till mamma "- Nu känns det som jag kissar på mig !" Då sa hon att det säkert var vattnet som kom.. Efter bara några sekunder skriker jag "- Nu trycker det på och jag tror det kommer något ( Liam menade jag då) .. Mamma ringer på klockan, ingen kommer så hon springer ut i korridoren och säger att det är något på gång. Då kommer 2 barnmorskor in och den ena undersöker mig och då sa Harez att han hade sett att en bit av huvudet var framme. Nästan på en gång efter de kommit så känner jag hur Liam följer med av det vattnet som var kvar, jag slapp krysta... Jag blir nästan i chocktillstånd, jag ser hur Harez böjer sig ner och gråter,mamma tröstar honom, jag hör min mormor stå brevid mig och säger till mamma "- Han är jättefin, han är jättefin ",med gråten i halsen. Jag och Harez gråter medans barnmorskan torkar av Liam på bänken.Det var så jobbigt att inte höra någon barnskrik när han kom....Något vi hade sett fram emot.  Sedan lugnar vi ner oss och barnmorskan kommer fram med honom till Harez, hon hade täckt hans ansikte så Harez själv fick bestämma när han ville kolla. Allt blir så lugnt i rummet och vi sitter och pratar och kollar på honom. Han var världens sötaste och perfektaste lilla son, vi fattar inte varför han inte fick leva. 

Han vägde 1190 g och var 40 cm lång. Han var fortfarande varm när vi höll i honom, läpparna var blodröda och hela han var ganska mjuk och "lös" , huden var skör så det hade spruckit lite här och där. Vi satt med honom en stund och kollade vad han hade ärvt av oss.Till 80 % var han mest lik Harez, det enda från mig var näsan och munnen. En stund senare tog det honom för att ta massa prover och de. När jag hade duschat och fått komma tillbaka till vårat rum så kom de tillbaka med honom.Då hade han hunnit blivit kall och blå. Vi la honom mellan mig och Harez i sängen, vi tittade på honom länge. Jag var så trött efter förlossningen, orkade inte så mycket. Vi klippte en liten hår-tuss och barnmorskan gjorde hand- och fotavtryck till oss. Efter 3 timmar hos oss så sa vi att de kunde ta honom,till kylrummet då förstårs.

 

Nästa dag ville vi inte se honom, vi visste att hela han skulle förändras och vi ville ha våra fina minnen kvar med honom. De fina bilderna i huvudet på honom skulle stanna kvar, därför valde vi att göra så. 

Det jobbigaste var att lämna sjukhuset, man hade alltid varit inställd på att man skulle få åka hem med en liten bebis, som lyckliga föräldrar, men så blev det inte ... När vi kom hem var allt bara ett stor tomrum. Vi orkade inte göra något utan bara låg och grät i sängen och tänkte. 

 

Den 26 April hade vi begravning för honom <3 Det var så soligt,jobbigt och tugnt men ändå en sån fin stund <3 Nu ligger han brevid min bror och vilar som den sötaste ängel vi någonsin sett <3